Jag tyckte det gick så bra

Nu har vi haft vår adoptivhund Millie i snart tre veckor. Från att ha varit all over the place har hon lugnat ner sig och vi börjar komma in i våra rutiner. Millie är en tuff hund, verkar inte ha blivit slagen, är inte rädd för något, vad vi har märkt hittills. Det enda vi vet är hon blev räddad från ett dog pound på Irland och tagen till ett rescue av Hundar utan hem. Sen fick hon bo hos en jourfamilj tills det var dags att börja den långa resan till Sverige.

Millie första dagen. Svårt att ta skarpa foton av ett yrväder som tycker att det är löjligt att vara stilla.

Hon har gått upp i vikt, älskar att leka i snön och att ligga nära oss och gosa. Visst har vi mycket att jobba med. Till exempel så måste man inte skälla på allt som rör sig utanför. Inte heller när man åker bil, vilket vi gör två gånger om dagen när vi skjutsar och hämtar lillmatte i stallet.

Leka i snön och med pinnar är som himmelriket.

Vi tränar varje dag. Först promenad så att hon får springa av sig, sedan inkallning, vänta, gå fint och liknande en stund. Oftast går det bra – är man en godissugen hund så är man. Men idag vet jag inte vad som hände. En partiell dövhet slog till.

Annars har hon varit flitig idag. Hon har hunnit med att ligga på mina kuddar, vilket hon inte får (trots att hon är väldigt gosig så uppskattar inte jag att få hundhår i halsen när jag sover), hämtat lillmattes fjärrkontroll, smugglat in en frusen bajskorv efter förmiddagspromenaden (om du undrar så smälter frusna bajskorvar hyfsat fort när man förvarar dem i munnen. När jag väl fick ut den hade den börjat tina – sååå ickemysigt), slagit ner en fönsterlampa, självklart i glas som inte höll, och på ren trots lagt sig i soffan. Allt detta före klockan 12.

Det här med att jobba hemifrån – vi kan väl enas om att vissa dagar blir det mindre gjort.

Barnen älskar den!

En liten summering av läsarreaktioner och recensioner när Det magiska svärdet har funnits ute ungefär en månad kan väl vara på sin plats. Ja jo, så klart att åtminstone Elina, förlaget och jag tycker det 🙂 Eller summering och summering, ett litet axplock snarare.

 

 

 

 

 

 

Den första reaktionen kom på Messenger och den gjorde mig salig av glädje. Och lättnad:

 

 

 

Systrarna böcker skriver bl.a.: ”Jag tycker boken är bra! Den har ett bra flyt och med tanke på vilka som ska läsa boken är den lagom lång. …” Betyg 4 av 5.

En av recensionerna på bokus.com:

Bims bokblogg: ”… jag tyckte om berättelsen, som innehåller både vardag i verkligheten och lite äventyr i sagans värld, och kan rekommendera den.”

När jag kom till stallet igår kväll mötte jag en mamma som gav den till sin fyraåring i julklapp. Hon sa:
”Men du, förresten. Boken, gud vad bra den är. Vi läser den hela tiden.”

Jennies boklista skriver så här:
Min åsikt:
Fin, rolig & spännande!

Summa summarum: Många väldigt positiva kommentarer och reaktioner av personer som har läst den för barn och berättar vad barnen har sagt om den. Och det viktigaste är ju att barnen gillar den 🙂

När jag var nästan klar med det här inlägget kom recensionen från BTJ. Den fick mig att bli smådarrig och jubla, så bra var den! Mer om det i kommande inlägg.

 

Författaren som slutade läsa

Det är så konstigt. Att vara författare och frilansjournalist och inte läsa böcker. Jag menar, går det ens?

Jag har saknat läsningen. Min bästa vän som har hängt med mig som en trofast hund, i ur och skur, glädje och sorg, sedan barnsben. Plötsligt försvann den. De senaste två åren har jag nog inte läst mer än en handfull böcker. Om ens det.

Visst, det har hänt saker i mitt liv som kanske kan förklara detta märkliga tillstånd – att vara en icke-bokläsare. Böcker har inte saknats, den olästa högen i bokhyllan är just det, hög. Jag har laddat ner e-böcker, kanske börjat på nån men inte kommit någon vart. Min identitet som bokälskare har fått sig en svår skada. Jag – en icke-bokläsare?

Men så kom den. En nästan lite pirrig känsla: den där vill jag läsa, nu! Förvånande nog var det en typ av genre som tidigare inte hade tilltalat mig alls som väckte min törnrosaslumrande läslust. Vadå, jag gillar väl psykologisk spänning? Inte självupplevt/roman/fakta. Kan tänkas att viss igenkänning i handlingen klippte bort några av de taggiga rosenkvistarna.

Som jag sveptes med! Lyckan över att njuta av en bok blandades med ilska, skratt, tårar, ont i magen som i ett färggrant kalejdoskop som bjöd på en uppsjö intensiva och innerliga upplevelser, fula som fina. Jag var så arg på pappan, ville skrika åt honom att man inte behandlar sin dotter så, jag led med den lilla dotterns längtan, längtan efter något som inte fanns men som var så påtaglig att den kunde ha gjort avtryck i cement. Jag vill ruska om den vuxna dottern och säga åt henne att sluta ta hans agerande i försvar, samtidigt som jag förstod det. Det är ju så kärlek är. Jag njöt av hennes lycka när hon slutligen blev någon för sin pappa, jag skrattade och fylldes av glädje med henne. Liksom sorg.

Den bok som högg ner alla de vassa grenarna runt min djupt sovande läslust var Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk. Läs den.

Du vet, den där känslan, när en bok ger den ena upplevelsen efter den andra, när hela ens sinne fylls av känslor? Den fick jag uppleva. Och det är jag tacksam för. Jag har fått tillbaka min gamla vän. Tack Charlotta von Zweigbergk.

 

Om felfärgad frukt och kassar utan fisk

Man kan prata mycket om mat och särskilt mycket om skolmaten (jag kan till exempel avslöja att kidsen inte uppskattar att köket, kanske i sin strävan att minska matsvinnet, hivar i allt överblivet i köttfärssåsen. Där har både ledsna salladsblad och gurka simmat runt tillsammans med ananas och geggiga oliver). Här är ett exempel ur levande livet.

Igår kväll vid middagen sa Krusidullan, på det där förorättade sättet som trettonåringar är experter på:
”Och VET du vad vi ska få för lunch på torsdag?! Fiskfri kasse! Men vad är det? Typ en kasse utan fisk i?!” Ögonbryn och tonfall sköt i höjden, en krock med taket avvärjdes i sista sekund.
Mamman vid bordet höll på att skratta sig av stolen.

Efter middagen medan dottern plockade i diskmaskinen och jag plockade av bordet, höll Kloker på att hacka en fruktsallad till efterrätt. Han frågade om han skulle ha i någon mer frukt.
”Du kan ta en apelsin i, det är gott”, sa jag.
Snabbt plockade han upp något ur fruktskålen, stirrade på den i handen och sa:
”Vad SMÅ apelsinerna är!”
Den småfnittrande mamman svarade:
”Kan bero på att det är en satsumas. Apelsinerna ligger där på bänken”.
”De HÄR, de är ju gula? Apelsiner ska vara orange, de heter ju orange på engelska”, svarade den förbryllade femtonåringen och stirrade på den gula frukten. Sen fortsatte han:
”Then we have to call them yellow”.

Det ska jag säga, att den där yellow, det var den suraste jag nånsin ätit. Men middagen och pysslet i köket var glatt. Tjo.

Om att gå en fotokurs

Som många av er vet hade jag den stora turen att få ett stipendium av Svenska Journalistförbundet till en fotokurs. Jodå, jag har fotat för pressen i många år. Men jag har inte riktigt förstått vad jag har gjort. Det ville jag ändra på, bli kompis med herr Bländare, viska hemlisar med fröken Slutartid och bli åtminstone bekant med hur unge herr Blixt agerar med släktingen ISO. Och så ville jag utmana mig själv, leta efter min eventuella konstnärliga ådra och bortse från pressens normer för hur foton ska se ut.

Så, under hösten fotade jag mer än någonsin. Blev glad, förvånad, svor ramsor, ägnade massor med tid åt ibland krävande läxor. Men oj vad roligt det var! Kidsen tyckte inte det var lika roligt eftersom de ofta fick ställa upp som fotomodeller (Men mamma! Det är svårt att hoppa på precis samma ställe på studsmattan hela tiden, är du inte klar snart? Tyst och hoppa på, det är snart mörkt och jag måste testa några flera inställningar). Kloker blev så småningom en toppmodell – till hans mors stora förvåning. Och glädje.

Den första läxan var en porträttserie: närbild, halvkropp och helkropp. Förutom att fotona skulle visa den fotades karaktär, var det inga förbehåll. Okej. Morgonen därpå såg jag att kyrkogårdsvaktmästaren Hasse var ute och jobbade, så tjoff på med kläder och kamera och ut. Hasse är en snäll typ och ställde upp, stod still, vred huvudet hit och dit tålmodigt medan han jobbade, solen sken och till och med molnen verkade vara på min sida.

Lotta1

Lotta2

Lotta3

Visst är det otroligt roligt att starta en utbildning med beröm, verkligen. Det är också bra att lära sig att hålla masken. Då är du beredd när läraren säger sånt som: ”Spännande diagonala linjer du har tagit fram här” och inte bara förvirrat stönar ”Öh?”. Det finns ju inget som säger att man måste avslöja sin okunskap hur som helst (den lär krypa fram hur som helst ändå).

Ögon i mörker är ett stort NO-NO (här viftar jag ivrigt med ett pekfinger) när man fotar för pressen. Så det var med viss tveksamhet jag valde just dessa av alla de flera hundra fotona jag tog. Men. Ibland måste man lita på sin magkänsla – och här hade den rätt.

Vad jag vill säga är att om du vill utveckla ditt fotograferande är en kurs otroligt värdefull. Den kritik som både lärare och kurskamrater ger är svår att få på annat sätt, det blir liksom inte samma sak att sitta framför skärmen och dissa eller beundra sina egna bilder. Att det är väldigt, väldigt roligt och utvecklande är en annan sak. Bara det att fota saker/händelser under givna förutsättningar som man inte brukar är mycket givande. Om du inte har så mycket tid att fota ska du inte välja en intensivkurs, välj då hellre en kurs i ett lugnare tempo.

Biverkningar då? Jodå, de finns. Kostnaderna, till exempel. Va? Jo, kursen fick jag men kameran då? Nu vill jag ju ha en ny bättre kamera. En knökfull dator är en annan sak. Högupplösta foton tar plats. Och det var faktiskt därför jag satte mig framför datorn nu, för att rensa. Ja ja, det får bli en annan dag.

Jag är ännu inte värsta BFF med herr Bländare och fröken Slutartid. Men vi kan umgås och utbyta erfarenheter på ett civiliserat sätt. Och vi jobbar vidare på vår relation. Jag är frestad att skriva att vi kanske klickar snart men jag ska bespara er det.

Det här med prioriteringar

Vi prioriterar mycket nu för tiden: familj, fritid, arbetstid, träning, hobby etc etc. Jag har till exempel inte prioriterat bloggen den senaste tiden. En del till och med prioriterar ner saker, hur nu det kan gå till.

På tunnelbanan finns det numera prioriterade sittplatser. Egentligen borde det betyda att man ska sätta sig där först men det gör det inte.

prio1 prio3

Tur att de har illustrationer också. Och visst är jag rund om magen men jag misstänker starkt att det inte är sådana som jag som prioriteras.

Dagens toaletter brukar ha markeringar för var man ska trycka vid olika sorts spolning. På den här muggen har man inte prioriterat att göra det lätt för användarna. Är den vänstra något lite större? Eller sitter den bara högre upp? Ska man köra en ole dole doff varje gång? Eller är det ett sånt där syntest – den ena pricken är faktiskt större än den andra?

image

En kväll under middagen sa jag:

– Tänk, nu är det bara en månad kvar tills vi får en ny släkting!

Kloker gav mig en ointresserad blick och muttrade något (för er som har tonåringar vet ni att minsta lilla blick är en omvälvande händelse för mamma- och pappahjärtan, ointresserad eller ej). Sen lyste han upp och sa entusiastiskt:

– Om två veckor får vi fiber!

Det står utom allt tvivel att han och jag har olika prioriteringar här i livet.

 

Jag är INTE vidskeplig

Nej, inte alls. Inte ett dugg. Sånt är ju bara nonsens, det vet väl alla. Det är sånt som folk sysselsatte sig med förr i tiden när det inte fanns smarta telefoner, Facebook och liknande, bara för att ha något att göra. Vi i denna upplysta vetenskapens tid vet att det bara är nys.

Att jag aldrig går under stegar har faktiskt inget med vidskeplighet att göra. Det är bara det att jag inte vill bli anledningen till att kraken som står där på stegen och vinglar i snålblåsten ska ramla ner och bryta båtbenet. Och det där med att jag låtsasspottar när en svart katt smyger över vägen, det är ju bara på skoj. Förresten la jag nycklarna på bordet för några år sedan. Ingen vidskeplighet här inte.

Igår kom den här kallelsen till hälsokontroll.image1 (7)

Jag måste verkligen betona att jag inte är vidskeplig. Att jag blev lite småfladdrig i magen när jag läste den och därför funderar på att boka en ny tid har bara att göra med att jag inte vill fastna i fredagsrusningen på vägen hem, den börjar ju så himla tidigt vissa fredagar. Inte alls något annat om nu någon skulle få för sig det.

En härlig baksmälla!

Baksmälla. Ett ord som inte så ofta förknippas med en positiv upplevelse. Men det kan man också ha när en riktigt riktigt bra bok tar slut, ni vet vid de där tillfällena när man önskar att man fortfarande hade den oläst, en upplevelse kvar att njuta av, när det känns som ingen bok i hela världen kan mäta sig med den så det är ingen idé att börja på en ny, det är bara att sluta läsa och börja knyppla eller nåt. Som tur är går det över.

Veckans bokbloggsjerka handlar om detta, vilka böcker som har gett mig bokbaksmälla. Antingen att de har gjort det svårt att börja på en ny eller att jag önskar att de inte tagit slut. Och visst finns det en del sådana i min bokhistoria.

Alldeles nyligen läste jag Nattfilm av Marisha Pessl.
Nattfilm (häftad)
Den är mycket speciell och fångade mig totalt med sin blandning av thriller och övernaturligt skrivet med glimtar av humor och helt underbara personligheter. Speciellt tror jag att den passar för eboksformatet med alla sina tidningsklipp och webbsidor som man kan förstora för att kunna läsa ordentligt.

En annan bok som jag har pratat vitt och brett om är Igelkottens elegans av Muriel Barbery.Igelkottens elegans
Åh, vilket språk, vilken historia, vilka karaktärer, vilka miljöskildringar! Man blir ju lyrisk för mindre. Jag gillar också att inte alla böcker har ett lyckligt slut.

Som ung läste jag många klassiker och har planerat att läsa om dem nu i vuxen ålder, för att se om jag är lika begeistrad i dem nu som då. Det är till exempel Greven av Monte Cristo (jag har fortfarande en bild på näthinnan när han sitter likblek i sin grotta) och David Copperfield (bäst att ladda med mycket snytpapper).

Jag har hört av flera icke-skrivande personer att de gärna skulle skriva en bok när de har gått i pension. Bara för att sätta någon form av spår efter sig, sitt liv. Det är inte anledningen till att jag skriver men jag är nyfiken på om det är många som tänker så.

För några dagar sedan såg jag att min ljudbok Ur jord är de komna hade fått högsta betyg av en lyssnare, fast han/hon tyckte att den var för kort. Undrar om den har baksmällepotential? 😉

Ljudböckerna gjorde mig skum

Nu var det ett tag sedan jag var med i bokbloggsjerkan, men idag var det inte bara ett roligt ämne där jag har något att berätta utan jag har också tid att jerka den här helgen. Veckans fråga handlar om ljudböcker och om man har någon favoritläsare/bok.

För många år sen när jag bodde söder om och jobbade norr om Stockholm tillbringade jag mycket tid i bilen. Varje dag. Det blev rent ut sagt aptråkigt och jag började till sist bli så smått rabiat på rätt många bilförare. Då föreslog någon att jag skulle börja lyssna på ljudböcker.

Det var ju en alldeles lysande idé för en bokmal! Det här var i mitten till slutet av 90-talet och ljudboken var ännu inte jättevanlig. Den producerades främst för synskadade och vissa bibliotek lånade enbart ut till synskadade och blinda. Jag fick i alla fall låna trots avsaknad av vit käpp, utbudet var inte jättestort men det fanns lite att välja bland.

På den tiden (herregud, nu känner jag mig verkligen som bästis med dinosaurierna) bestod en ljudbok av ett gäng kassettband som låg i ett stort fodral. Man måste spola tillbaka banden innan man återlämnade boken, aja baja den som fuskade med det. Bäst jag visar några kassettband så att de yngre läsarna har en chans att förstå 😉 .

Kassettband. Bild från Wikipedia.

Nåväl. Bilresorna blev väldigt mycket trevligare och gick fortare och mina medbilister slapp en del okvädingsord (jag blir liksom italiensk bakom ratten).

Men. Jodå, det finns ett men i den här historien. Som bokläsare har jag aldrig kunnat sluta läsa mitt i ett stycke. Det visade sig att den här svagheten (?) i min karaktär även gällde ljudböcker: det var i det närmaste omöjligt att bara stänga av mitt i ett stycke. Snäpp, så där bara. Vem slutar läsa/lyssna mitt i ett mord?! Nä, gick inte då, går inte nu.

Följden blev förstås att jag fick sitta kvar (tack för flextid!) tills nästa stycke. Det var väl inget märkvärdigt med det kan man tycka. Åtminstone inte förrän det nådde mina öron att kollegorna tyckte att jag var konstig som satt i garaget så länge på morgnarna och stirrade rakt in i väggen (grå betongvägg, inte mycket inspirerande att hitta där).

En kväll hemma i bostadsrättsföreningen hade vi fest. En granne tog hjälp av några öl och frågade mig:
– Öh. Asså. Vi är nåra som undrar. Öh. Men varför sitter du så länge i carporten på kvällarna?!
– Hehe. Jag lyssnar på böcker och man kan ju inte sluta mitt i ett stycke.
De två något ofokuserade ögonen lyckades samköra ett ögonblick, stirrade på mig. Men bara kort. Sen sa han:
– Va? Tror jag ska ha en öl till …

Så för min del blev ljudbokslyssnandet förknippat med ett rykte om att vara konstig. Både på jobbet och hemma.

I höstas gjorde jag ett nytt försök i samband med att jag gav ut min senaste egna bok som ljudbok.

UrJord_omslag test ljudbok

Tekniken har ju verkligen förbättrats och förenklat för lyssnarna, som bara blir fler och fler. Men för mig vill det inte riktigt funka. Jag har kommit på att det antagligen beror på att jag läser väldigt snabbt, snabbare är vad uppläsarna läser högt. Alltså blir jag bara stressad av att det går för långsamt.

Men vid nästa tillfälle när jag ska tillbringa lång tid vid ratten, då ska jag ladda ner några böcker. I mobilen. Utan kassettbandstrassel mitt i rondellen. Och då kommer jag kanske att få någon favorituppläsare.

 

När tv kom på besök

Jorå, nu har jag varit med i tv. Inte i någon dokusåpa eller pinsamt program som typ Ung och bortskämd. Som vanligt undrar jag hur föräldrar kan ställa upp i det. Det är ju att visa för hela Sverige hur de har misslyckats i sin föräldraroll? Men nu kom jag ifrån ämnet lite grann.

För er som inte har sett det i medierna kan jag berätta att det är tumult bland alla frilansare just nu. Det gäller både journalister, fotografer, tecknare, designers och alla andra som gör jobb på frilansbasis till de stora mediahusen. De har nämligen kommit ut ungefär samtidigt (kartellvarning på det?) med fulavtal med usla villkor till alla sina frilansare. Om man inte skriver på är det morsning och goodbye till mera jobb åt dem.

Med anledning av detta kom det en fråga i en mejllista som vi frilansare har, att SVT Kulturnyheterna sökte någon som samma dag kunde ställa upp i en intervju. Jag hade en del inbokat och bara någon timme här och där fri så jag svarade något i stil med att ”trist är jag är upptagen större delen av dagen” och lullade på med mitt eftersom jag inte var aktuell. Men där hade jag fel, väldigt jättefel.

Det faktum att ett tv-team ska komma kan få den mest långsamduschande person att sätta hastighetsrekord. Guinness, here I come! Jag är riktigt imponerad över hur snabb jag var. Men men. Sen ringde de och sa att de inte skulle ha tid den dagen. Vi bokade ny tid ett par dagar senare.

På sportlovets sista dag kom de, kl. 10.00. Jag var lite nervös. Kidsen hade fått stränga order att hålla sig undan. Inte så svårt så dags på dagen för 13-åringen som själv säger att han är trötton. En filmare Tobias med diverse utrustning, mindre än vad jag trodde, och reporter Abdul, båda väldigt lättsamma och trevliga. Nästan lite för trevliga, jag skulle ju inte sitta där och se glad och munter ut. De ville inte ha fika eller så, bara jobba.

Abdul tyckte jag skulle hämta en bunt av de tidningar jag är publicerad i och sitta och bläddra i. Sagt och gjort.
– Ja! Här blir bra! säger han när vi går in i vårt minst sagt stökiga arbetsrum, och ropar på Tobias.
Det hade jag inte riktigt med i planen. Jaja, jag får väl bjuda på det. Förresten tror nog många att journalister är röriga människor som sitter på fik hela dagarna och har djuplodande diskussioner medan kaoset tornar upp sig hemma.

TV-inspelning Kulturnyheterna

Sen skulle jag bläddra i tidningarna. Och prata. Med filmning nära. Igen med filmning på håll. Igen med filmning som kryper närmare. Jag kan avslöja att det är svårt att variera det man säger, och försöka låta någorlunda seriös, när man ska göra samma sak många gånger – det blir liksom lite papegojvarning på det.

Därefter flyttade vi ut i vardagsrummet, möblerade om lite grann, utrustningen riggades upp igen och själva intervjun tog plats. Alla de viktiga frågorna ställdes och besvarades. Allt som allt skulle jag gissa på att jag blev filmad i cirka 40 minuter. De var här i ungefär en timme och en kvart.  Resultatet då? Jo, nog har de klippt och satt ihop det snyggt. Du kan se det här (visades på Kulturnyheterna 8 mars):

SVT Kulturnyheterna om fulavtalen

Det här med att det bidde en tummetott stämmer väldigt bra in 😉 Flera i branschen har tyckt att det blev fragmentariskt, att budskapet inte riktigt kom fram. Vad säger du, förstår du mera nu om vad fulavtalen innebär?

Uppdatering: Det blev något fel på länken, nu visar den rätt program.
Uppdatering 2: Videon är ej längre tillgänglig på SVT Play.